Tre bilder

Kalle Knäppskalles mekaniska spade

Kalle Knäppskalle ställde en fråga till mig: ”Varför finns det ingen mekanisk spade?” Jag blev ställd och undrade vad han menade. ”Jo”, sa Kalle, ”det finns hundratusentals äldre människor i Sverige, som lever för sina trädgårdar. Det är dessutom en majoritet av kvinnor. En äldre kvinna beklagade sig till mig och sa att hon klarade allt, men orkade inte gräva. Varför finns det ingenting mellan spade och liten grävskopa?

”Jag tänker”, sa Kalle vidare,” på en spade som vibrerar sig ner i jorden med ett lätt tryck på bladet och en magisk hand som lyfter den. Du vet hur det känns, när du fått ner spaden i jorden. Du trycker ner med höger hand för att bryta loss jorden och tar i med vänster hand ner på spadskaftet för att börja lyfta. Det är då det knakar i ryggen. Där du har handen sitter det en lina i en krok som drar och lyfter. Du behöver bara hålla emot med höger hand och spaden kan ha ett långt skaft.

”Den magiska handen”, sa jag, ”är det inte armen på en grävskopa”. Det tar tid att diskutera Kalles befängda idéer. Det gäller att komma undan. ”Dumma dig inte” säger Kalle”, tänk enkelt. Slagborrmaskiner vibrerar och den magiska handen kan vara någon form av vinsch eller teleskophistoria. Du måste ha något att fästa en krok i, en trefot, en stege mot en vägg…. Det är ett problem med många lösningar, eller tänk tvärtom. Spaden är användbar där du kan lösa det gräva upp runt en husvägg, tex. Om alternativet är en grävskopa i trädgården, så är människan väldigt kreativ.

”Tänk på”, sa Kalle,” i ditt anletes svett presterar du bara ett par hundra watt. Får du muskelhjälp och kan gräva ett spadtag var sjätte sekund, så kan du gräva upp en stor gräsmatta för hand. Tänk dig en vanlig metallstege som ligger på två trappstegar. Du flyttar kroken ett steg i taget. Det är ett omöjligt jobb med ett årslångt startmotstånd, som kanske till och med blir roligt.

Kalle Knäppskalle har sina idéer. Det kanske inte är så tokigt tänkt. Finns det behov, finns det en lösning för det mesta. En tävling, ett TV-jippo, ett pris på en miljon för bästa spaden skulle under alla omständigheter bli något spektakulärt, ett jordnära projekt. Det behövs ingen ny teknik. Det skulle bli en tävling öppen för alla med lite kunskap om ergonomi, mekanik, elektronik och känsla för smarta lösningar.

Legitimerade lärare

Vid senaste valet påstod någon från Svenskt Näringsliv att valet gällde 1500 miljarder kronor som stat, landsting och kommuner skulle styra över. Jag brukar nöja mig med statsbudgeten och runda den uppåt till 900 miljarder. Då blir det jämt 100 000kr per medborgare, stor som liten. Men jag kan tänka mig en siffra runt 160000 kr per person för rubbet kungen, försvaret, vården, skolan, pensioner, domstolar, fängelser, u-hjälp, EU, en massa räntor till stadsskulder och sådant. Så Svensson, du och din fru med era två barn, det är 640 000 kr/år ni var fjärde år avsäger er rätten att själva bestämma över Det är vi demokratiskt överens om.

Igår lyssnade jag passivt, när två representanter, en lärare och en läkare, båda med livslång erfarenhet talade om pengaflödet till sina två områden i fokus, skolan och vården. Det är lika stor brist på behöriga lärare som läkare. Det var ett vänligt, sansat samtal om en bra skola och en bra vård, men med totalt otillräckliga resurser. Så kom man fram till vårdgarantin och sjukvårdens möjligheter att fuska sig runt garanterade tre månader. Det krisar hela tiden och då kommer bemanningsföretagen in i bilden. Bemanningsföretagen betalar 22000, sa läkaren plus bostad och alla omkostnader, resor och sådant. Läraren var förundrad, bostad, omkostnader ok, men 22000, lärarlön? Förlåt mig, sa läkaren. Jag menade 22000 i veckan.

Så kära medborgare, visst skall vi ha skolgaranti, som Jan Björklund säger med legitimerade lärare. Då kommer bemanningsföretagen som ett skott med sina stafettlärare. Läraryrket kanske kan bli attraktivt igen.

Mina tre stordatorer

Här ser ni mina tre stordatorer, en under bordet och en i vardera örat. I ett tidigare inlägg talade jag om att Volvo PV byggde bunkrar med metertjock betong kring sina stordatorer. Det var datorer som hade en bråkdel av den kapacitet som jag har under bordet. Däremot tror jag att den i örat, som ni ser borde haft skydd mot terrorister, är mer i den storleksordningen. Stordatorn är till vänster. Till höger sitter högtalaren.
Nu har jag av mina vänner fått ett bundet specialtryck av Alf Ohlssons bok:Industriell Botanik. Läs och häpna över detta mästerverk.
Finns på nätet, se länk.
http://hem.fyristorg.com/industrial-botany/index-swe.htm

Kalle Knäppskalles skröna om Albert som pumpade pengar

Kalle Knäppskalle stod med handen vid höften och handflatan neråt och rörde lätt på pekfingret.

”Vad gör du” frågade jag . ”Jag pumpar pengar”, sa Kalle. ”Du vet jag träffade en gammal skolkamrat som heter Albert. Vi kallade honom för Einstein. Han var lite udda, men skärpt. När jag frågade vad han sysslade med höll han ut handen så här, viftade och frågade, vad det här är. Inget nytt sa jag. Ungefär en meter. Vet du vad det här är då, fortsatte han och höll handen still, rörde bara lite med pekfingret. Det här är hundra procent plus minus en halv procent. Du förstår jag handlar med valutor med mina fingrar på ett tangentbord och med fingertoppskänsla förstås. Köper, säljer, köper, säljer… Samtidigt rörde han på fingertoppen upp och ner. Köper för hundra miljoner säljer för hundraen, pumpar pengar, förstår du. Väldigt lite skvätter över på mig, men det lever vi gott på. Häftigt sa jag, men var får du hundra miljoner ifrån.

Jo det är en annan historia, sa han. Jag har en gammal kollega på jobbet som blivit finanschef. Han hade fingertoppskänsla och precision i allt fysiskt, golf, tennis, segling, dansade som en gud, men kunde inte hålla rytmen, när han skulle pumpa pengar. Han satt bredvid mig på jobbet och hade jag inte hållit hans huvud över vattnet ett antal år, hade han sjunkit som en sten.

Resten förstår du nog, sa Kalle till mig. Kompisen gifte sig med tjej, som hade en farsa, vars företagsimperium behövde en finanschef och svärsonen var ju insatt i branschen. Albert fick pumpa pengar åt kompisen som i sin tur växte till ett finanslejon. Kalle frågade Albert, varför inte han kunde bli finanschef, varför han nöjde sig med skvättpengarna.

Jag har försökt, sa Albert. Jag är ju inte dum. Jag visste vad som fattades. Jag passade inte in. Det blev en märklig historia. Jag gick till en ”von-kvinna”, det var inte von Rosen. Jag nämner inga namn. Hon var specialiserad på styling och profilering. Det var inget märkvärdigt. Hon hade sitt exklusiva nätverk. Det gällde först ny frisyr, nya kläder, skor och goda råd. Våra bilar, vårt hus i Vallentuna och även min fru fick godkänt. Någon styling av henne blev det inte. Det var två starka kvinnor som stod mot varandra. Ett spänningsfält, som var kusligt att uppleva. Min fru sköter allt praktiskt hemma, har järnkoll på allt och har hur mycket energi som helst.

Efter allt det elementära, gick von-kvinnan in i väggen med projektet "mig", Albert. Det var kört på alla fronter. Golf, tennis, segling, skidåkning gick inte. Ut och festa för en nykterist och vegetarian var ju inte att tänka på, sa Albert.

Men ”von-kvinnan” kom med en lösning, sa Kalle till mig. En av hennes vänner, en koncernchef ville sälja sin eleganta flyingbridgebåt. Den var full med prylar och den körde man enkelt med fingertoppskänsla, sa hon. Perfekt för Albert. Priset var en halv miljon för högt upptäckte Albert senare, men i det priset ingick att Albert skulle bli inbjuden till finansvärldens mest berömda och insiderskyddade fest ut i Stockholms skärgård. Båten hade ett nylagt teakdäck. Just ”teak” visste inte Albert, men det var något finare utrotningshotat väldigt exklusivt trädslag. Teakdäcket skulle vara inträdesbiljetten. Alla skulle beundra det.

Albert köpte båten och hans fru blev halvt vansinnig på honom. Men ”fan var i båten” och hon gick igång. Hon drillade mig och ungarna på all ledig tid den månad vi hade på oss, sa Albert. Genom att samtidigt köra fram på ena motorn, back på den andra och en och annan knuff med bogpropellern kunde man göra eleganta tilläggningar. Hela tiden skyddade hon teakdäcket med utlagda små mattor. Linor, fendrar, allt fanns på plats.

Dagen D var vi riggade från topp till tå, sa Albert, helt enligt von-kvinnans direktiv. Båten var ett professionellt val rätt i alla detaljer. Det garanterades av förre ägaren som var en ikon på motorbåtar. Allt såg lovande ut. Problemet var bara att vi glömt fylla på diesel. På det enda stället på vägen var det en kö av båtar. Eva, min fru upptäckte snabbt två saker. Vi behövde fler fendrar och grabben på macken skvätte med dieseln. Dieselfläckar på teakdäcket, hemska tanke. Jag fick sticka iväg och köpa fendrar och när jag kom tillbaks, såg jag Evas bak i vädret. Hon hade klippt hål tvärs genom en dagstidning, låg på knä och höll den över hålet medan grabben tankade. Bakom oss hade vi en svart, jättelik cigarrformad blänkande ny monsterbåt.

Den körde om oss med dubbla farten och mullrande motorer på vägen ut och låg bland andra stora motorbåtar vid bryggan, när vi kom fram. De stora segelbåtarna låg för ankar på svaj utanför. Vi fick lägga till utanför två rader båtar, bland andra monsterbåten. Vi klarade det elegant, men till ingen nytta. Det var tomt på bryggan.

Det kändes inget vidare, sa Albert att gå uppför den breda trappan och över den enorma terrassen in mot de öppna altandörrarna. Vi blev stående i öppningen och alla tittade på oss. Värdinnan var på gång och tio sekunder senare hade krisen varit över. Men han med monsterbåten, som Albert såg var en kändis, ”Börskometen”, viftade med en tidning. ”Ni har läst den hoppas jag, sa han och vecklade ut den. Det var ett hål i tidningen som blev två då. Han tittade ut först genom det ena och sedan genom det andra. Eva påstår än idag att man storskrattade, men jag hörde inte det, sa Albert och Börskometen hann också säga något överslätande. Men det var för sent.

Eva var redan på språng ut över terrassen nerför trappan ut på bryggan. Där hejdade hon sig och började göra loss tamparna till de tre båtar som låg innerst. Jag försökte hejda henne, men då var hon redan ombord på vår båt, startade motorerna och började backa ut med fem andra båtar hängande vid vår. Jag fick inte loss våra tampar förrän hela flottan dunsade emot en segelbåt och Eva drog av på gasen. Sedan bar det av med fullgas. När jag fått stopp på henne och iskylan mellan oss lagt sig, frågade jag försiktigt, om hon glömt tidningen eller verkligen lagt den i soptunnan. Helt fel fråga! Ny iskyla! Så sa hon: "Skärp dig Albert, skitstöveln stod och flinade åt mig, när vi tankade. Han såg att jag la tidningen i soptunnan. Han hade haft sin show, innan vi kom. Såg du inte hur dom glodde. Fattar du inte att från din första kontakt med den fjompan, har dom haft koll på oss.

Till slut skrattade Eva lite hysteriskt och sa att vi klarar oss. Vi behöver inte dom där pajsarna som rotar efter sopor, för att dra löje över andra..

Så svar på din fråga Kalle, sa Albert. Jag blev ingen finanschef. Jag pumpar pengar på jobbet, ser ut som jag vill och gör vad jag vill på min fritid.