Tre bilder

Kalle Knäppskalles mekaniska spade

Kalle Knäppskalle ställde en fråga till mig: ”Varför finns det ingen mekanisk spade?” Jag blev ställd och undrade vad han menade. ”Jo”, sa Kalle, ”det finns hundratusentals äldre människor i Sverige, som lever för sina trädgårdar. Det är dessutom en majoritet av kvinnor. En äldre kvinna beklagade sig till mig och sa att hon klarade allt, men orkade inte gräva. Varför finns det ingenting mellan spade och liten grävskopa?

”Jag tänker”, sa Kalle vidare,” på en spade som vibrerar sig ner i jorden med ett lätt tryck på bladet och en magisk hand som lyfter den. Du vet hur det känns, när du fått ner spaden i jorden. Du trycker ner med höger hand för att bryta loss jorden och tar i med vänster hand ner på spadskaftet för att börja lyfta. Det är då det knakar i ryggen. Där du har handen sitter det en lina i en krok som drar och lyfter. Du behöver bara hålla emot med höger hand och spaden kan ha ett långt skaft.

”Den magiska handen”, sa jag, ”är det inte armen på en grävskopa”. Det tar tid att diskutera Kalles befängda idéer. Det gäller att komma undan. ”Dumma dig inte” säger Kalle”, tänk enkelt. Slagborrmaskiner vibrerar och den magiska handen kan vara någon form av vinsch eller teleskophistoria. Du måste ha något att fästa en krok i, en trefot, en stege mot en vägg…. Det är ett problem med många lösningar, eller tänk tvärtom. Spaden är användbar där du kan lösa det gräva upp runt en husvägg, tex. Om alternativet är en grävskopa i trädgården, så är människan väldigt kreativ.

”Tänk på”, sa Kalle,” i ditt anletes svett presterar du bara ett par hundra watt. Får du muskelhjälp och kan gräva ett spadtag var sjätte sekund, så kan du gräva upp en stor gräsmatta för hand. Tänk dig en vanlig metallstege som ligger på två trappstegar. Du flyttar kroken ett steg i taget. Det är ett omöjligt jobb med ett årslångt startmotstånd, som kanske till och med blir roligt.

Kalle Knäppskalle har sina idéer. Det kanske inte är så tokigt tänkt. Finns det behov, finns det en lösning för det mesta. En tävling, ett TV-jippo, ett pris på en miljon för bästa spaden skulle under alla omständigheter bli något spektakulärt, ett jordnära projekt. Det behövs ingen ny teknik. Det skulle bli en tävling öppen för alla med lite kunskap om ergonomi, mekanik, elektronik och känsla för smarta lösningar.

Legitimerade lärare

Vid senaste valet påstod någon från Svenskt Näringsliv att valet gällde 1500 miljarder kronor som stat, landsting och kommuner skulle styra över. Jag brukar nöja mig med statsbudgeten och runda den uppåt till 900 miljarder. Då blir det jämt 100 000kr per medborgare, stor som liten. Men jag kan tänka mig en siffra runt 160000 kr per person för rubbet kungen, försvaret, vården, skolan, pensioner, domstolar, fängelser, u-hjälp, EU, en massa räntor till stadsskulder och sådant. Så Svensson, du och din fru med era två barn, det är 640 000 kr/år ni var fjärde år avsäger er rätten att själva bestämma över Det är vi demokratiskt överens om.

Igår lyssnade jag passivt, när två representanter, en lärare och en läkare, båda med livslång erfarenhet talade om pengaflödet till sina två områden i fokus, skolan och vården. Det är lika stor brist på behöriga lärare som läkare. Det var ett vänligt, sansat samtal om en bra skola och en bra vård, men med totalt otillräckliga resurser. Så kom man fram till vårdgarantin och sjukvårdens möjligheter att fuska sig runt garanterade tre månader. Det krisar hela tiden och då kommer bemanningsföretagen in i bilden. Bemanningsföretagen betalar 22000, sa läkaren plus bostad och alla omkostnader, resor och sådant. Läraren var förundrad, bostad, omkostnader ok, men 22000, lärarlön? Förlåt mig, sa läkaren. Jag menade 22000 i veckan.

Så kära medborgare, visst skall vi ha skolgaranti, som Jan Björklund säger med legitimerade lärare. Då kommer bemanningsföretagen som ett skott med sina stafettlärare. Läraryrket kanske kan bli attraktivt igen.

Mina tre stordatorer

Här ser ni mina tre stordatorer, en under bordet och en i vardera örat. I ett tidigare inlägg talade jag om att Volvo PV byggde bunkrar med metertjock betong kring sina stordatorer. Det var datorer som hade en bråkdel av den kapacitet som jag har under bordet. Däremot tror jag att den i örat, som ni ser borde haft skydd mot terrorister, är mer i den storleksordningen. Stordatorn är till vänster. Till höger sitter högtalaren.
Nu har jag av mina vänner fått ett bundet specialtryck av Alf Ohlssons bok:Industriell Botanik. Läs och häpna över detta mästerverk.
Finns på nätet, se länk.
http://hem.fyristorg.com/industrial-botany/index-swe.htm

Kalle Knäppskalles skröna om Albert som pumpade pengar

Kalle Knäppskalle stod med handen vid höften och handflatan neråt och rörde lätt på pekfingret.

”Vad gör du” frågade jag . ”Jag pumpar pengar”, sa Kalle. ”Du vet jag träffade en gammal skolkamrat som heter Albert. Vi kallade honom för Einstein. Han var lite udda, men skärpt. När jag frågade vad han sysslade med höll han ut handen så här, viftade och frågade, vad det här är. Inget nytt sa jag. Ungefär en meter. Vet du vad det här är då, fortsatte han och höll handen still, rörde bara lite med pekfingret. Det här är hundra procent plus minus en halv procent. Du förstår jag handlar med valutor med mina fingrar på ett tangentbord och med fingertoppskänsla förstås. Köper, säljer, köper, säljer… Samtidigt rörde han på fingertoppen upp och ner. Köper för hundra miljoner säljer för hundraen, pumpar pengar, förstår du. Väldigt lite skvätter över på mig, men det lever vi gott på. Häftigt sa jag, men var får du hundra miljoner ifrån.

Jo det är en annan historia, sa han. Jag har en gammal kollega på jobbet som blivit finanschef. Han hade fingertoppskänsla och precision i allt fysiskt, golf, tennis, segling, dansade som en gud, men kunde inte hålla rytmen, när han skulle pumpa pengar. Han satt bredvid mig på jobbet och hade jag inte hållit hans huvud över vattnet ett antal år, hade han sjunkit som en sten.

Resten förstår du nog, sa Kalle till mig. Kompisen gifte sig med tjej, som hade en farsa, vars företagsimperium behövde en finanschef och svärsonen var ju insatt i branschen. Albert fick pumpa pengar åt kompisen som i sin tur växte till ett finanslejon. Kalle frågade Albert, varför inte han kunde bli finanschef, varför han nöjde sig med skvättpengarna.

Jag har försökt, sa Albert. Jag är ju inte dum. Jag visste vad som fattades. Jag passade inte in. Det blev en märklig historia. Jag gick till en ”von-kvinna”, det var inte von Rosen. Jag nämner inga namn. Hon var specialiserad på styling och profilering. Det var inget märkvärdigt. Hon hade sitt exklusiva nätverk. Det gällde först ny frisyr, nya kläder, skor och goda råd. Våra bilar, vårt hus i Vallentuna och även min fru fick godkänt. Någon styling av henne blev det inte. Det var två starka kvinnor som stod mot varandra. Ett spänningsfält, som var kusligt att uppleva. Min fru sköter allt praktiskt hemma, har järnkoll på allt och har hur mycket energi som helst.

Efter allt det elementära, gick von-kvinnan in i väggen med projektet "mig", Albert. Det var kört på alla fronter. Golf, tennis, segling, skidåkning gick inte. Ut och festa för en nykterist och vegetarian var ju inte att tänka på, sa Albert.

Men ”von-kvinnan” kom med en lösning, sa Kalle till mig. En av hennes vänner, en koncernchef ville sälja sin eleganta flyingbridgebåt. Den var full med prylar och den körde man enkelt med fingertoppskänsla, sa hon. Perfekt för Albert. Priset var en halv miljon för högt upptäckte Albert senare, men i det priset ingick att Albert skulle bli inbjuden till finansvärldens mest berömda och insiderskyddade fest ut i Stockholms skärgård. Båten hade ett nylagt teakdäck. Just ”teak” visste inte Albert, men det var något finare utrotningshotat väldigt exklusivt trädslag. Teakdäcket skulle vara inträdesbiljetten. Alla skulle beundra det.

Albert köpte båten och hans fru blev halvt vansinnig på honom. Men ”fan var i båten” och hon gick igång. Hon drillade mig och ungarna på all ledig tid den månad vi hade på oss, sa Albert. Genom att samtidigt köra fram på ena motorn, back på den andra och en och annan knuff med bogpropellern kunde man göra eleganta tilläggningar. Hela tiden skyddade hon teakdäcket med utlagda små mattor. Linor, fendrar, allt fanns på plats.

Dagen D var vi riggade från topp till tå, sa Albert, helt enligt von-kvinnans direktiv. Båten var ett professionellt val rätt i alla detaljer. Det garanterades av förre ägaren som var en ikon på motorbåtar. Allt såg lovande ut. Problemet var bara att vi glömt fylla på diesel. På det enda stället på vägen var det en kö av båtar. Eva, min fru upptäckte snabbt två saker. Vi behövde fler fendrar och grabben på macken skvätte med dieseln. Dieselfläckar på teakdäcket, hemska tanke. Jag fick sticka iväg och köpa fendrar och när jag kom tillbaks, såg jag Evas bak i vädret. Hon hade klippt hål tvärs genom en dagstidning, låg på knä och höll den över hålet medan grabben tankade. Bakom oss hade vi en svart, jättelik cigarrformad blänkande ny monsterbåt.

Den körde om oss med dubbla farten och mullrande motorer på vägen ut och låg bland andra stora motorbåtar vid bryggan, när vi kom fram. De stora segelbåtarna låg för ankar på svaj utanför. Vi fick lägga till utanför två rader båtar, bland andra monsterbåten. Vi klarade det elegant, men till ingen nytta. Det var tomt på bryggan.

Det kändes inget vidare, sa Albert att gå uppför den breda trappan och över den enorma terrassen in mot de öppna altandörrarna. Vi blev stående i öppningen och alla tittade på oss. Värdinnan var på gång och tio sekunder senare hade krisen varit över. Men han med monsterbåten, som Albert såg var en kändis, ”Börskometen”, viftade med en tidning. ”Ni har läst den hoppas jag, sa han och vecklade ut den. Det var ett hål i tidningen som blev två då. Han tittade ut först genom det ena och sedan genom det andra. Eva påstår än idag att man storskrattade, men jag hörde inte det, sa Albert och Börskometen hann också säga något överslätande. Men det var för sent.

Eva var redan på språng ut över terrassen nerför trappan ut på bryggan. Där hejdade hon sig och började göra loss tamparna till de tre båtar som låg innerst. Jag försökte hejda henne, men då var hon redan ombord på vår båt, startade motorerna och började backa ut med fem andra båtar hängande vid vår. Jag fick inte loss våra tampar förrän hela flottan dunsade emot en segelbåt och Eva drog av på gasen. Sedan bar det av med fullgas. När jag fått stopp på henne och iskylan mellan oss lagt sig, frågade jag försiktigt, om hon glömt tidningen eller verkligen lagt den i soptunnan. Helt fel fråga! Ny iskyla! Så sa hon: "Skärp dig Albert, skitstöveln stod och flinade åt mig, när vi tankade. Han såg att jag la tidningen i soptunnan. Han hade haft sin show, innan vi kom. Såg du inte hur dom glodde. Fattar du inte att från din första kontakt med den fjompan, har dom haft koll på oss.

Till slut skrattade Eva lite hysteriskt och sa att vi klarar oss. Vi behöver inte dom där pajsarna som rotar efter sopor, för att dra löje över andra..

Så svar på din fråga Kalle, sa Albert. Jag blev ingen finanschef. Jag pumpar pengar på jobbet, ser ut som jag vill och gör vad jag vill på min fritid.

Introduktion av Kalle Knäppskalle

Jag gillar Kalle Knäppskalle skarpt. Men han med alla sina dumma, ogenomtänkta idéer får skaffa sig en egen blogg, inte skräpa ner min. Jag är seriös.

Men jag måste vara lite generös och ge honom en knuff på vägen. Kalle har läst att den som skall nå de höga höjderna i Mentas intelligenstester måste kunna tänka gränsöverskridande. Kalle förklarar gärna vad det är.

En fru skall ha viktiga gäster på middag och har glömt tina det djupfrysta brödet. Hon går självklart ner i källaren och sågar det i mannens bandsåg. Det är gränsöverskridande. Gästerna som råkar stå och titta på uppfattar henne antingen som geni eller en knäppskalle.

En som satte segel på en surfbräda skapade vindsurfing. En annan satte hjul på surfbrädan, så fick vi skateboard. Nasa försökte ta ner rymdkapslar med en triangelformad fallskärm, en form av drake. En man som flög folk i fallskärm efter sin motorbåt, tog fasta på Nasas ide och bytte ut fallskärmen mot en mindre, liknande drake med en trapets under. Det utvecklades vidare till en friflygande drake. Förstorade fyrkantsfallskärmar gav paragliding. Så har det rullat på. Alla gränsöverskridande idéer har inte varit knäppa.

Kalle Knäppskalle är inte att lita på. Han kan framföra absurda, direkt socialt stötande idéer.

Till exempel, att det finns personer som tvivlar på sin eller troligare sin livspartners arvsmassa. Han tycker det är ok om några som kan belönar sig med mer pengar än de rimligen kan förbruka under sin livstid. Men samtidigt borde de vara schysta nog att ange, hur många generationer av sin släkt, som de anser sig skyldiga att arbetsbefria med bibehållen livskvalité, hus, bilar, resor och sånt. ”Jag nöjer mig med en G1:a, en generation”, kan någon säga. G2, då är två generationer säkrade. På nivåerna G4-G5, barn födda om hundra år tycker Kalle, det kan vara nog.

Kalle hörde talas om en författare som skrev en bok ”Här har du ditt liv”. Dumheter, säger Kalle. ”Säg till nästa generation: Här har ni vårt liv, försök leva vidare med det. Det kommer att ta er hela livet att lära er allt ni måste kunna. Sedan kan ni krångla till det med ännu mer livsnödvändig kunskap. För en generation till räcker det troligen inte ens med ett livslångt lärande”. Men Kalle är optimist. Han har hört att det finns en massa oanvänd DNA-kod i en stamcell. Man kunde kanske programmera in lite kunskap som kunde åka med arvsmassan i generationsväxlingarna.

Nu känner ni Kalle Knäppskalle tillräckligt för att inte blanda ihop hans tokigheter med mina seriösa inlägg.

Li-ionbatterier i nästa Toyota Prius, rätt eller fel.

Toyota har givit upp planerna på att förse nästa generation av Prius med li-ionbatterier. Ryktet kom först upp i japanska media och har sedan spridit sig till olika media över hela världen.

Sedan går M Kinoshita, en senior Toyota executive ut och dementerar ryktet. ”Vi arbetar på det”, säger han.

Li-ionbatterier är fortfarande klassat som ”farligt gods” och får endast fraktas på flyg i små kvantiteter. Det är rimligt att anta att Toyota inte kan ta ansvar för ett enda batteri som brinner utan stora konsekvenser. Li-ionbatterier som gör Prius till en plugin-hybrid, har funnits på marknaden ganska länge, och ännu har inga problem rapporterats i media, vad jag vet. Men det räcker inte, som garantier.

Det forskas för enorma belopp världen över och ett Nobelpris väntar säkert den som gör det stora genombrottet och presenterar ett nytt katodmaterial, en stabil litiumjonbärare som dessutom bär det dubbla antalet joner. Det betyder nivån 300-400 Wh per kilo batteri. Det andra problemet är att litium sätter sig som en beläggning på kolanoden och åldrar batteriet. Det kräver också en lösning.

Det finns en regel inom forskningen som säger att när det finns mycket pengar att hämta är många ute och fiskar. Då duggar rapporterna tätt om framgångsrika upptäckter. När det tystnar, som nu kan det tyda på ett genombrott, som man vill hemlighålla i det längsta. Det känns som det hänger i luften. Det vore naturligt, om det presenterades i samband med nästa Prius. Hela världen väntar med spänning på den revolution det skulle innebära.

Volvo-Renaultaffären tur och retur

Ryktet om att Volvo/Renault skall köpa tillbaks Volvo PV känns med magkänsla på något sätt rätt den här gången. Siffran 70 miljarder är säkert tagen ur luften, en uppräkning av de 50 miljarder Ford betalade med hänsyn till inflation.

Jag fick chansen att göra min stämma hörd i GP och Dagens Industri och var den som först och mest envetet hävdade att Renaultaffären låg fel i tiden. Sedan kom de tunga namnen, som verkligen betydde något Frisinger och Malmros. Själv blev jag utsatt för ett beordrat personangrepp, som DI tvingade mig bemöta med en timmes varsel. Det var ett lågvattenmärke, som visade hur desperata de sista lojala högre cheferna kände sig, de/den som försvarade affären.

Tror de flesta tyckte upplösningen blev bra. Volvo fick en ny ledning med industriell kompetens. PG Gyllenhammar fick en ny karriär inom den internationella media och försäkringsvärlden. Alla bilindustrier hade problem med övergången till datoriserade processer under ett kritiskt decennium. Volvo gav monopolföretaget inom IT för stort svängrum och PV saknade en bra industriell ledning och kunde ha hanterat denna kritiska period bättre. Men ingen av de svaga länkarna i ledningen blev uthängd. Nästan alla blev snarare belönade på olika sätt

Försäljningen till Ford gav resten av Volvo muskler att växa sig internationellt starka inom flera branscher. Volvo PV:s tid under Ford rosas inte precis av de anställda, men facit säger att företaget gått bra.

Bilindustrin är slutligen helt datoriserad. Bilar utvecklas och tillverkas med hjälp av hundratals större processer och tusentals delprocesser. Jag har ingen uppfattning om hur stor andel av processerna som kan köpas av tredje part och hur många som måste utvecklas internt inom de kluster av bilkoncerner som bildas och förändras kontinuerligt. Det avgör om ett mindre företag kan klara sig genom att köpa sig, sina processer eller om nya bilindustrier kan växa sig starka på kort tid i speciellt låglöneländer.

Nya teknologier, nämner bara en av många, hybridbilar kräver radikalt nya processer: GM:s högste chef påpekade att bilindustrin står inför svåra strategiska val, utvecklingen spretar åt alla håll.

Vid Renaultaffären hade jag genom den pågående datoriseringen bättre insyn i arbetsprocesserna än kanske någon annan på Volvo PV. Nu när jag läser facklitteratur, söker information på webben, får lite muntlig information befinner jag mig i samma informationsdimma som huvuddelen av företagets ledning, bilanalytiker, experter, ekonomer, och journalister.

Jag har ingen aning om en ny affär ligger rätt i tiden. Besserwissers kommer att påpeka att Volvo PV behöver Renaults småbilar för att möta politiska krav på en lägre medelförbrukning per producerad bil. Andra kommer att påpeka en massa annat trivialt eller snusförnuftigt. Det avstår jag ifrån. Jag säger hellre att jag har ingen säker uppfattning, men spännande är det.

Despoter, ledare och chefer, del 2

Egotrippat blindstyre förekom i alla romanerna, som jag nämnde i del ett. Funderar man för mycket över begreppet hamnar man själv i informationsdimman. Obegripliga beslut har sänt miljoner människor i lidande och död historien igenom. I det perspektivet blir allt annat små och försumbara händelser

I den Volvomiljö, där jag har tillbringat hela min yrkesverksamma tid finns ett facit. Företaget har överlevt och fortsatt att växa. I backspegeln finns mängder av dokumenterat felaktiga beslut, företagsköp och allianser som gått snett, nerlagda fabriker och misslyckade projekt. Men kärnan har varit frisk, produktiv och lönsam och förvånansvärt opåverkad av den övre maktstrukturens rollspel och tidvis obegripliga utspel.

Det som berör mig mest är hur dimman uppstår, myten om att ledare har överblick, "koll på läget". En avundsvärd roll och bäst överblick har chefer över det som kännetecknar ”franchising” klonade processer, IKEA, McDonald, hotellkedjor, etc. Andra verksamheter är svårare.

För många år sedan fick jag tillfälle att tala inför i stort sett alla Volvo Personvagnars chefer ända ner på låg nivå. Jag använde mina resurser, tillgång till personalregister, CAD-system och stor ritmaskin. Jag satt en helg och gjorde en tre kvadratmeter stor plansch över Produktutveckling där alla anställdas namn och yrkeskoder fanns med. Totalt var det ca 1300 namn. Istället för organisationsschema placerade jag in grupperna i totalt ca fyrtio olika verksamheter, dvs olika former av administration, konstruktion, provning, verkstäder, servicefunktioner, etc.

Sedan presenterade jag det som ett skråväsen. Här säger jag lydriket PU, Produktutveckling. --Det ni ser inom de svarta ramarna är självständiga regioner med egen kultur, ett delvis eget språk, egen utbildning, speciell kompetens, speciella arbetssätt och egna värderingar. Regionerna är slutna celler med minimal insyn, vissa sekretesskyddade med kodlåsta dörrar. Informationsutbytet mellan cellerna är det yrkesmässigt nödvändiga. Om ni som chefer ändrar maktstrukturen i och över regionerna, så kommer folket ändå att behålla sina gamla identiteter, sina arbetssätt och sina kontaktvägar. Även om du som hög chef tror dig uppnå högre effektivitet eller bättre arbetsklimat är resultatet oftast, förvirring, tempoförlust, informationsdimma uppåt och arbetsmässigt ingen förändring alls. ”Ingen skillnad” är det vanligaste svaret, man och man emellan. (Mitt budskap var: Sluta med dessa evinnerliga omorganisationer och satsa på effektivare arbetsmetoder.)

-Som hög chef tillsätter du ofta dina chefer efter personkemi. Du begriper vad han/hon säger. Men det är inte säkert att han/hon i sin nya roll begriper det du vill begripa. Men ni mår båda bra och går med en gemytlig och social gemenskap in i dimman. Nästa nivå får en fejkad information, en dimridå.

Så fortsätter jag med mitt huvudbudskap. -Den fortlöpande datoriseringen kommer att förändra arbetssättet i alla regioner mer eller mindre. Eftersom det kommer att ta trettio år och vi är långt ifrån halvvägs (slutet på 70-talet) måste regionerna fungera under omställningen. Vi måste skapa datoriserade metoder med början från mynningen och arbeta oss upp mot källan. Jfr rensa ån från mynningen till källan. Tvärtom ger översvämningar och blockeringar. Tekniskt betyder det att behålla eller skapa tydliga, invanda, kontrollerade gränssnitt mellan olika regioner. Gränssnitt kan vara designmodeller, ritningar, provrapporter, etc.

Budskapet gick stick i stäv med monopolbolagets strategiska marknadsföring av sina datorer och tjänster, en marknadsföring som var exklusivt inriktad mot Volvos högre chefer. Både i klädsel, kroppsspråk och chefsanpassat uppträdande och med inskolade bulvaner sålde man sina visioner. Rådet var att samla in och förädla data från källan och hålla dem tillgängliga för olika integrerade dataflöden genom hela företaget. Från den allra första datorn på Volvo sålde man samma vision om det stora totalintegrerade systemet. (Ex VIS Volvo Information Systems i slutet av sextiotalet)

Det var två totalt motstridiga strategier, datorisera med kontrollerade och standardiserade gränssnitt (ex idag Internet och webben) eller lita på monopolföretagets förmåga att erbjuda lösningar på alla problem som uppstår när man måste hantera dataflöden från källan och nedströms i hundratals, kanske tusen olika processer.

Jag tänker på sketchen om Kalle. Huset brinner. Elden i bottenvåningen jagar Kalle allt högre upp. För varje våning ropar man. Hoppa Kalle vi har segel. Till slut hoppade Kalle, men vi hade inget segel.

Det låter banalt, men hade det inte varit för röken hade Kalle haft ett val, ett svårt val. Nu visade han tillit till sina rådgivare och hoppade blint i dimman, Informationsdimman.

Blir det en del tre blir det exempel på händelser. Då måste jag vara väldigt korrekt och tydlig.

Despoter, ledare och chefer, del 1

Nu ger jag mig in på minerat område. Hunters och ledarskapskonsulter försörjer sig på triviala ordströmmar där jag begränsar mig till….att vara kommunikativ. Jag hör vad du säjer, men jag förstår inte vad du menar.

Bokias bokklubb, köp en bok och läs många, snål, sniken eller närig, jag läser många. Flera har på senare tid handlat om krigsherrar och despoter. Likaså på bokrea dras jag till tjocka böcker med historisk substans och ser dem som mer köpvärda.

Nu har jag nyligen läst böcker om Alexander den store, om Hannibal, om romerska kejsare, om Napoleon, Potemkin, Stalin och nu Saddam Hussein.

Den nya säljande trenden verkar vara att skapa romanhjältar, där författaren ger läsaren detaljrika vardagsscener och beskriver hur huvudpersonen, tänker, talar, umgås, färdas, äter, sover och älskar. Även om man förnuftsmässigt inser, att det där har författaren ingen aning om, tar man det till sig. Beskrivningarna är allmängiltiga och passar med lite fantasi in på ledare och chefer jag upplevt på Volvo under årens lopp. I båda fallen har man facit. Det här hände. När det gäller romanernas despoter blir det våldsamma kast mellan mysgubbe och massmördare. På Volvo är kasten i mikroskala, men det kan vara nog så dramatiskt för de eller den som drabbas.

Det är makro och mikroskala hela tiden. "Vår store älskade ledare/ kontra en fruktad och hatad tyrann"… i media "populär, beundrad, upphöjd ledare/ kontra fruktad, men inte tyrann, bara egotrippat blindstyre som värst. I makro välter man statyer, i mikro omvärderar man. Oavsett om det är media som ledaren kan styra eller bara påverka skapas en mediaskugga under ledaren, som är svår att tränga igenom. När en kemiingenjör på Volvo (hade sagt upp sig) öppet kritiserade PG Gyllenhammar i en debattartikel i GP var det som en bomb slog ner. Hur var detta möjligt, dessutom i GP. Kritisera ledare är i vissa länder förenat med livsfara. I svenskt näringsliv är det så sällsynt, att en anställd kritiserar sin ledare i media, att man kan säga att det inte existerar.

Egotrippat blindstyre är ett bra självförklarande begrepp. Det verkar som om alla ledare som bygger maktstrukturer förr eller senare hamnar i en informationsdimma, där mycket av de visioner och den energi som varit riktad utåt vänds mot det egna jagets bästa.

I del 2 skall jag beröra erfarenheter av hur informations dimman uppstår.

(Det dröjer för jag skall åka bort någon vecka.)

Flygplan med elmotor

Elcyklar, elbilar, och små elsnurror till båtar finns ju, men eldrivna flygplan är det möjligt?

Faktiskt! Det finns en variant. Det lättaste motordrivna flygplan som finns är en paraglider med motor på ryggen. Fallskärmen väger runt sju kilo och motor och propeller trettio till fyrtio kilo.

Min fru och jag stannade till vid ett gärde norr om Kungälv, en underbar, vindstilla dag med glasklar luft. Vi hörde oljudet och såg på håll En ”Karlsson på taket ”som försökte strarta.

Han gasade på, motorn rusade och propellervinden lyfte skärmen upp över honom. Han stretade och sprang, men det ville sig inte. Skärmen dalade. Det såg häftigt ut, så vi stannade och sprang ut på fältet. Vid tredje försöket gick det. Skärmen fortsatte framåt över honom och lyfte honom och plötsligt svävade han över våra huvuden, medan vi och hans kompis applåderade. När han hade landat efter en flygtur runt fälten, frågade vi hur mycket vind man behöver för att kunna starta lättare. Det vet jag inte, sa han, för det är första gången jag flyger med motor. Kompisen däremot som ägde ekipaget, startade lätt och hade en liten uppvisning, lågsniffade och gjorde häftiga svängar.

Problemet var det ettriga ljudet. Kalle Knäppskalle som aldrig ser svårigheter bara möjligheter kände direkt att lösningen måste vara en tyst elmotor


http://marksparaglidingpages.com/index.php?action=news&newsid=188
Läs själva

Min starka sida vänd mot havet

Två hål i väggen-två hål i berget

Vattenfall symboliserade, ”el till alla”, med ”två hål i väggen”.

Den andra rättigheten är en infrastruktur i samhället för att kunna förflytta sig geografiskt.
Man ska kunna gå, cykla, åka rullstol, åka hiss, bil, buss, tåg, flyg, båt efter eget val.
Jag är tidvis ett hot mot klimatet både som elmissbrukare, vägmissbrukare och flygmissbrukare.

Vägverket har kortat av vår, väg mellan Kungälv och Hamburgsund varje år, som mest med Uddevallabron, över en mil kortare. Då kör vi oftare och fortare mellan våra två hus och håller varmt i båda. Det är lätt att ange vägen till Hamburgsund. Kör motorvägen tills du ser ”två hål i berget”. Sväng av innan.

Vår gemensamma rätt till vägnätet är begränsad till fordon som är 2.5 meter breda och 4,5 meter höga. Med två filer och spelrum blir minimikravet två fyrtio kvadratmeter stora hål i berg, grus, lera eller vatten. Lika gigantiska blir de broar som byggs, och lika stora blir tunnlarna för tåg.

De råder en tunnelfeber i Sverige och ett tunnelseende i beslutsprocesserna. Tunnelseende därför att belutsfattarna bara ser ett alternativ, en tunnel som skall finansieras. Varje projekt kostar ett antal miljarder. Det är mångåriga långa njutningsfyllda beslutsprocesser, där kapitalstarka intressenter är inblandade. Åren går, men till slut kommer finalen, den stora invigningsfesten och dags för nästa tunnelprojekt. I Göteborg behövde man desperat en tunnel till under älven och byggde därför en tunnel längs älven. Därmed säkrade man behovet av en tunnel till och kunde i lugn och ro lobba för en tredje, järnvägstunneln under staden.

Kalle Knäppskalle såg att Boliden fraktade malm på transportband. De flesta personbilar går in genom en garageport på sex kvadratmeter. Kunde inte dessa bilar få köra upp på ett transortband som gick med trettio km i timmen i en minitunnel under älven. Den skulle klara 3000 bilar i timmen. Ingen risk att bilar stannar, inga avgaser, ingen stress. Bara köra upp på bandet och av åker man av bara farten.

Det går aldrig att klara en biltät infrastruktur i större städer. Det gäller oavsett hur många tunnlar man bygger. Det måste till konstruktiva lösningar, som bra bredband, bra köpsajter, bra TV-program, mera distansjobb, allt som håller folk hemma. Den ultimata lösningen är tillräckligt stora och höga hus som innehåller allt folk behöver. Då finns det bara klimatvänlig kollektivtrafik att välja på, dvs snabba hissar.

Kajsa Knäppskalle undrade varför man inte kan ha horisontella hissar. Tror hon menade det man förr kallade spårtaxi. Hon vill åka i sidled, som på en parksoffa med ett panorama fönster framför sig, helst genom vackra miljöer, Botaniska trädgården, Slottskogen, längs hamnen upp över Älvsborgsbron, förbi Eriksberg, Lindholmen, stryka förbi Backaplan över Göta Älvbron, förbi Centralen, genom Trädgårdsföreningen över Heden till Scandinavium till Liseberg, upp över Chalmers vidare till Sahlgrenska och så Botaniska igen Överallt skall det vara vackra vyer och blommande trädgårdar. Kajsa Knäppskalle tror inte på tunnlar, men visst kan hon åka i ett tunnelrör under älven om det behövs.

När andra säger ”jag tar bilen” eller jag tar bussen, spårvagnen, så säger Kajsa ”jag har tid att njuta av livet. Jag tar soffan”.

Product Lifecycle Management

Alla som tror att Enovia är ett trossamfund, svara nu…

Varför svarar så många ja den frågan? Helt fel! Enovia utvecklar PLM verktyg, som IBM predikar om och säljer i konkurrens med UGS och andra.

PLM är för den, som inte vet det, verktyg för att lagra och hantera produktens DNA. Informationen i en stamcell, bara ca 1 Gb, (fyrställig kod) är ”Product Life Magagement” för att skapa en individ och underhålla alla livsnödvändiga processer i hundra år. Ofattbart!!! Det krävs en del som alla vet, att kartlägga dessa processer (ca 30 000) baklänges med utgångspunkt från en individs DNA.

Vi måste därför ha respekt för att i stort sett alla industriella produkter, vi gör oss beroende av, numera är skapade av logiskt styrda processer, där logiken är lagrad i digitala koder, tillsammans produktens DNA Det är inget som man kan se visuellt och lära in, som när en smed smider en yxa.

Hur förklarar man, vad PLM är för sin bordsdam? Ny Tekniks reporter Monica Westman ställde frågan till min gamla medarbetare Bertil Turesson, numera PLM strateg på Volvo PV.

Mitt förslag: Tänk på en advokat som skriver sina testamenten på en ordbehandlare för att lätt kunna ändra dem under klienternas levnad.

Datorns operativsystem, ordbehandlare, skrivarens drivrutiner och program, är tillsammans en otrolig massa kod som bildar advokatens PLM-system för testamenten. Men det fungerar, ………så länge det inte strular...

Exemplet är bra eftersom klienterna dör. När dör en produkt?

Om det är någon som händelsevis orkar läsa vidare:

För mig är PLM en TiT fråga, ”Tillbaks i Träsket”. Det språklösa träsket! Där hamnade jag här om dagen.

När man utvecklar ny teknik, finns det inget språk. För att få pengar måste man kunna tala om vad man vill göra och till vilken nytta. I tidernas begynnelse, i mitten på sextiotalet hade vi datoriserat provningsverksamheten på Volvo PV. Det var stora och små provanläggningar och inga som helst problem att förklara vad vi gjorde. När vi sedan åtog oss att försöka översätta Produktdesigns lermodeller till matematiskt beskrivna ytor, försökte vi vara tydliga, kallade det ”numerisk formbestämning”.

Om stylisten kunde skapa sina former direkt med matematiska ytor var det en helt annan process ”numerisk formgivning”. Den fortsatta processen med ”det matematiskt beskrivna” var numerisk styrning, NC. Till allt det här fick vi en del pengar. När det sedan kom under det luddigare begreppet CAD/CAM gick det lättare.

Vi blev samtidigt förvaltare av en massa noggrant kontrollerade data som beskrev produkterna med stor precision. (Det har senare fått ingå i det luddiga begreppet PDM, Product Data Management som även inbegriper produktstrukturer och artikelregister).

Vi behövde en symbolisk brandvägg mellan dessa och de gigantiska mängder flumdata som genererades i provnings- och beräkningsprocesser, kallat internationellt för CAE.

PV-ledningen ville korta ledtiderna, få fram ny bilar snabbare, satsa på datorer. En okunnig entusiast föreslog att man skulle kalla det en satsning på CAE, som kunde gälla för allt. Det blev CAE-strategi, CAE-projekt, CAE-ansvariga och CAE-Center och förvirringen var total, samtidigt som pengarna rasade in till CAD-teknik, lite till CAM och en skvätt till CAE.

Vad gör man med mycket pengar, som man inte vet hur man skall använda. Man köper stora datorer. En brandvägg skaffar man sig fysiskt i form en bunker med metertjocka betongväggar som skall skydda datorerna mot terrorister. När man är klar är det dags att byta ut de CPU svaga stordatorerna mot kraftfulla arbetsstationer, som man placerar under skrivborden i kontorslandskapen. Data som man skulle skydda i bunkern skickar man på nätet. Så kan det gå.

Om begreppet IT hade funnits hade vi förmodligen kunnat rädda huvuddelen av våra inarbetade begrepp, från det begreppskaos CAE skapade på beslutsnivå. Med begreppet IT öppnades också alla dammluckor och pengar flödade tills IT-bubblan sprack.

Med begrepp som i olycksfallet CAE och senare PDM och nu PLM marknadsför IBM/ENOVIA och andra både den teknik man har och den teknik som man tänker sig utveckla till ett fåtal strategiskt placerade personer i företagen. Företagen blir systemberoende. Ford och Volvo PV genomlider nu en kulturkrock, en systemkrock. Saab gav sig för GM och konverterade till UGS.

Bertil T beskriver PLM: http://www.verkstadsforum.se/32_pdf/vf_207_pdf/24.pdf

Spontant skrev jag kommentaren: Toyota kallar det för "lean" produktutveckling, ProduktUtvecklingsProcesser, PUP och "lean" produktberedning,
PrduktBeredningsProcesser PBP och så "lean" produktion. ProduktionsProcesser, PP. Om PLM är detsamma som DNA för PUP/PBP/PP. Då är det viktigt att man strukturerar PLM i moduler med standardiserade gränssnitt så att man kan göra nya gemensamma, genmodifierade PUP/PBP/PP processer.

Kan det uttryckas tydligare? Tre meningar. Språkträsket alltså.

Elbilar i Kina

Frågar man på webben om ”elbilar” bör man lägga till ”2007” för aktuell information.

Alla biltillverkare har någon prototyp till elbil bland nerlagda projekt. Ingen verkar se elbilen som ett alternativ för massproduktion inom en tidshorisont på tjugo år. Undantaget är möjligen Smart Car. I Kina har jag hittat ett tjugotal tillverkare.

I Asien finns en enorm marknad för enklare bilar, ett billigare steg från scooter till bil med måttliga krav på prestanda. I den miljön kan en liten infrastruktur av elbilar växa fram som kan få stor betydelse i framtiden.

Den typiska elbilen Kina har en vanlig elmotor på 3-7 kW, 48 eller 72V, blybatterier på 200-400kg, laddningstid 8-10 tim. Maxhastigheten är 45-60 km/tim och aktionsradien 100-150 km.

Tekniskt är det på samma nivå som den elbil Volvo tog fram för tio-femton år sedan. Ingen tycks satsa på metallhybridbatterier. Norska elbilen Think använder just nu Zebrabatterier natrium/nickelklorid 100Wh/kilo (bly 40, Li-ion 180). Men om billigare och säkrare Li-ion batterier kommer fram ändras bilden dramatiskt. Man hoppas på nivåer på 300-400 Wh/kg.

Den intressanta frågan, som vi kanske får svar på, är om dessa bilar med låg prestanda kan hävda sig i den trafikmiljö som råder i Asien. I västvärlden går det knappast. Effekterna är så hanterbart små att en bensindriven elgenerator typ Honda i bagageluckan gör den till en plugin-hybrid. Då är steget till tex metanoldrivna bränsleceller inte så stort. Fyrhjulsdrift med en 1kW elmotor i varje hjul är en fullt tänkbar möjlighet

Ny "explosionsmotor " från VW

Det finns inga explosionsmotorer. Det heter förbränningsmotorer, fick jag lära mig som ung.

Snopet besserwisser! Nu finns dom. "Homogeneous Charge Compression Ignition" HCCI.

Den luft/bränsleblandning som kolven suger in är så perfekt i sammansättning och temperatur att hela gasmassan självantänder samtidigt ”exploderar”, när kolven är i rätt läge.

För och nackdelar beskrivs i http://www.vok.lth.se/~ce/Research/hcci/hcci_se.htm.

Svårreglerat, inget för bilar har man tyckt. Belastning, varvtal, temperaturer växlar ständigt.

Nu har VW plockat bort H:et och gjort en CCI-motor. Motorn andas in luft och får bränslet insprutat när kolven är på väg upp. Har man ett bra utgångsläge låter man gasblandningen ”explodera” som en HCCI-motor. Annars sprutar man in lite till eller troligare väljer man att spruta in med kontinuerlig förbränning då kolven vänt, som i en dieselmotor. I en testbil kunde man tydligen se på en liten skärm, när bilen gick som CCI respektive diesel.

Motorn verkar perfekt för plugin-hybrider. Men är motorn tillräckligt bränslesnål blir det svårare att motivera merkostnaden för elmotorer, batterier och annat. Jag är optimistisk tror på en totaloptimering mot att inte bränna onödig olja.

Olja kan användas till så mycket annat. Har ni tänkt på det, när ni rullat mil efter mil framför er en hel dag att ni kört på en oändlig massa olja utlagd i naturen. Asfalt är ju olja.

Volvo PV har, som många andra bilfabrikanter gjort om en standardbil, där man bytt ut alla plåtdetaljer som går mot plast, kompositer. Plast är olja och glasfiber kommer från sand. Så jag säger en bil av sand och olja. Motivet är att spara vikt, ett par hundra kilo, och därmed spara bränsle, dvs spara olja.

Det är spännande med en helt ny typ av motor. Hoppas den blir mindre.

Jag känner viss olust inför dagens stora monstermotorer i personbilar, där ett litet bilföretag som Volvo PV får lägga ner flera miljoner arbetstimmar bara på att produktutveckla en ny motor. Det är ingenjörskonst i den högre skolan. Det skall vara variabla ventiltider, variabla ventilöppningar, massor av spjäll och givare. Allt skall regleras. Det känns lite som vägs ände, när motorn måste specialkonstrueras extra kompakt för att rymmas mellan framhjulen.

(Toyota pratar om stora besparingar i ”lean” produktutveckling, mitt favoritämne. Kommer tillbaks till det någon gång senare.)

El-cyklar i Kina

Börja på Googles och sök på ”Electrical bicycles in China” och en helt ny värld öppnar sig. Från 40000 el-cyklar till 10 miljoner år 2005. Andra siffror säger 20-30 miljoner nu.
Det rusar vidare i en , teknisk villervalla. Alla vill vara med och alla tänkbara lösningar provas. Det är brokigt och tokigt. Det blir mycket trevande, innan det har satt sig.

Ett av de stora miljöhoten är ju bilbomben i Asien. Inga resurser på jorden kan hantera den, klimatet, tillgången på olja, metaller och annat.
El-cyklarna är ett spännande trendbrott, utvecklas snabbare än hybridbilar och annat. Det är mängder av pusselbitar både tekniskt och socialt som faller på plats. Förvirringen är stor i China. Vissa städer promotar el-cyklar. Andra städer förbjuder dem som störande för biltrafiken eftersom ingen form av körkort behövs.

I Europa gäller el-cykel/moped max 1kW, 25 km/tim, ingen åldersgräns, inget körkort, 4kW, 45 km/tim, 15 år och förarintyg, därefter mc.

El-cyklarna verkar hamna runt 300 W motorer med en trend mot borstlösa lågvarviga Ru-Fe-B permamentmagnetmotorer. Batterierna går från bly via NiMh till Li-ion. Liksom standardcyklarna fick växlar är det möjligt att fram- eller bakhjulen som standard får en liten inekrad elmotor på 200-300W och framtidens Li-ion batterier i ramen. Totalvikten verkar rymmas inom 20 kg och man får draghjälp vid cykelturer på upp till ca 50 km.

Vi har ju muskelhjälp till allt vi gör numera, borra, skruva, såga, vispa grädde, klippa gräsmattan, så varför inte cykla.

El-cykelboomen i Kina är otroligt spännande ur ett globalt perspektiv. Jämfört med el-mopederna är det ett hybridfordon. Tar strömmen slut cyklar man. Det finns ingen teknisk lösning för snabbladdning i sikte idag. Motorsågar och tex grästrimmers visar att bensinmotorer inte behöver väga mer än ett par kilo. Men ingen tror att det blir hjälpmotorer till cyklar. Det blir som idag mopeder. Den effektivaste formen för att lagra och transportera energi är fortfarande i flytande form.

Det är andra värderingar som kommer att prövas i stor, global skala. Det är tyst. Det är billigt. Det är miljövänligt. Det är tills vidare fritt från restriktioner, öppet för alla, köp och kör precis som en cykel.

Till sist en liten tankeknorr, grus eller vatten som drivmedel. Bor man högt uppe i bergen kan man barlasta cykeln med 20-30 kilo, ladda batteriet, när man bromsar sig ner, lämpa barlasten och köra upp igen.

En bloggresa på nätet börjar nu

Det brusar av minnen från ett långt liv i backspegeln, 76 långa äventyrsfyllda år.
Har arbetat i teknikens spjutspetsar fram till min pension och nu klamrar jag mig fast så gott det går med litteratur, föredrag, industribesök och framför allt webben. Nu är jag påläst om bland annat hybridbilar, och just nu elcyklar i Kina. Mer om det senare.

Börjar med några begrepp och paradoxer:

Ett dubbeltydigt begrepp har jag gett en tredje betydelse.
"Flotta rumpan"
Efter en lång vinter kom vår och islossning och flottarna kunde till slut börja uppströms och rensa stränderna från timmer, och "flotta rumpan" ner mot älvmynningen och sågverken.
Nästan alla har väl känt uppgivenheten inför all bråte en avliden nära samlat på sig. Det skall man hantera mitt i sorgearbetet dessutom.
Då tänker man, att det skall inte belasta mina anhöriga. Jag skall kasta och slänga, rensa ut i tid. Det har jag gett begreppet "flotta rumpan" . Det begreppet lever jag med dagligen, men vad svårt det är.

Det där att vara chef: Min fru och jag är inte överens om vem som skapade begreppet:, hon eller jag:
"Tag ett eget initiativ och gör som jag säjer",
men det satt upptejpat lite varstans på Volvo, där jag haft hela min yrkesverksamma tid.

Min kris på Volvo åren före Renaultaffären stämmer bra med följande:
Jag hörde en röst ur kaos som sa, le och var glad. Det kunde va värre.
Och jag log och var glad och det blev värre.
Det var en obalans, speciellt i mitten av åttiotalet mellan behov och möjligheter att använda datoriserade processer inom industrin och tre, fyra chefsnivåer saknade elementär kompetens om datorer. Det blev en massa parabolbeslut, som studsade ut i obestämd riktning. Kaoset varade i ett decenium. Med den snabba utvecklingen på IT-sidan kom möjligheterna, men det var delvis efter min tid. Enligt en fd koncernchef dubblades värdet på Volvo PV till 50 miljarder under de få åren mellan Renault och Ford. I mina debattartiklar hävdade jag envetet att affären med Renault låg fel i tiden. Alla bilföretag hade nog av sina stora, interna problem med omställningen till fungerande IT-processer. Då kändes allt bråk om Renault var rätt partner, allt bråk om den gyllene aktien och allt bråk och alla maktkamper som kom i dagen som.... fel fokusering. Så tyckte även en stark opinion internt på Volvo och så blev det.

Det sista och viktigaste begreppet:
Alla dagar som kom och gick, inte visste jag att det var livet.
Det är lätt att säga att man skall vara rädd om de dagar man fått sig tilldelade.
Men vad svårt det är att göra något bra av precis varje dag. Det finns så många måsten, så mycket mediabrus, så mycket underhåll av kropp och själ och inte minst underhåll av alla komplicerade prylar som man gjort sig beroende av.
Kasta sig ut i cyberrymden och ödsla tid på att skriva en blogg, är det bra
Det blir ingen dagbok. Det blir sporadiska tankar lite då och då.
Resan börjar nu.