Introduktion av Kalle Knäppskalle

Jag gillar Kalle Knäppskalle skarpt. Men han med alla sina dumma, ogenomtänkta idéer får skaffa sig en egen blogg, inte skräpa ner min. Jag är seriös.

Men jag måste vara lite generös och ge honom en knuff på vägen. Kalle har läst att den som skall nå de höga höjderna i Mentas intelligenstester måste kunna tänka gränsöverskridande. Kalle förklarar gärna vad det är.

En fru skall ha viktiga gäster på middag och har glömt tina det djupfrysta brödet. Hon går självklart ner i källaren och sågar det i mannens bandsåg. Det är gränsöverskridande. Gästerna som råkar stå och titta på uppfattar henne antingen som geni eller en knäppskalle.

En som satte segel på en surfbräda skapade vindsurfing. En annan satte hjul på surfbrädan, så fick vi skateboard. Nasa försökte ta ner rymdkapslar med en triangelformad fallskärm, en form av drake. En man som flög folk i fallskärm efter sin motorbåt, tog fasta på Nasas ide och bytte ut fallskärmen mot en mindre, liknande drake med en trapets under. Det utvecklades vidare till en friflygande drake. Förstorade fyrkantsfallskärmar gav paragliding. Så har det rullat på. Alla gränsöverskridande idéer har inte varit knäppa.

Kalle Knäppskalle är inte att lita på. Han kan framföra absurda, direkt socialt stötande idéer.

Till exempel, att det finns personer som tvivlar på sin eller troligare sin livspartners arvsmassa. Han tycker det är ok om några som kan belönar sig med mer pengar än de rimligen kan förbruka under sin livstid. Men samtidigt borde de vara schysta nog att ange, hur många generationer av sin släkt, som de anser sig skyldiga att arbetsbefria med bibehållen livskvalité, hus, bilar, resor och sånt. ”Jag nöjer mig med en G1:a, en generation”, kan någon säga. G2, då är två generationer säkrade. På nivåerna G4-G5, barn födda om hundra år tycker Kalle, det kan vara nog.

Kalle hörde talas om en författare som skrev en bok ”Här har du ditt liv”. Dumheter, säger Kalle. ”Säg till nästa generation: Här har ni vårt liv, försök leva vidare med det. Det kommer att ta er hela livet att lära er allt ni måste kunna. Sedan kan ni krångla till det med ännu mer livsnödvändig kunskap. För en generation till räcker det troligen inte ens med ett livslångt lärande”. Men Kalle är optimist. Han har hört att det finns en massa oanvänd DNA-kod i en stamcell. Man kunde kanske programmera in lite kunskap som kunde åka med arvsmassan i generationsväxlingarna.

Nu känner ni Kalle Knäppskalle tillräckligt för att inte blanda ihop hans tokigheter med mina seriösa inlägg.

Li-ionbatterier i nästa Toyota Prius, rätt eller fel.

Toyota har givit upp planerna på att förse nästa generation av Prius med li-ionbatterier. Ryktet kom först upp i japanska media och har sedan spridit sig till olika media över hela världen.

Sedan går M Kinoshita, en senior Toyota executive ut och dementerar ryktet. ”Vi arbetar på det”, säger han.

Li-ionbatterier är fortfarande klassat som ”farligt gods” och får endast fraktas på flyg i små kvantiteter. Det är rimligt att anta att Toyota inte kan ta ansvar för ett enda batteri som brinner utan stora konsekvenser. Li-ionbatterier som gör Prius till en plugin-hybrid, har funnits på marknaden ganska länge, och ännu har inga problem rapporterats i media, vad jag vet. Men det räcker inte, som garantier.

Det forskas för enorma belopp världen över och ett Nobelpris väntar säkert den som gör det stora genombrottet och presenterar ett nytt katodmaterial, en stabil litiumjonbärare som dessutom bär det dubbla antalet joner. Det betyder nivån 300-400 Wh per kilo batteri. Det andra problemet är att litium sätter sig som en beläggning på kolanoden och åldrar batteriet. Det kräver också en lösning.

Det finns en regel inom forskningen som säger att när det finns mycket pengar att hämta är många ute och fiskar. Då duggar rapporterna tätt om framgångsrika upptäckter. När det tystnar, som nu kan det tyda på ett genombrott, som man vill hemlighålla i det längsta. Det känns som det hänger i luften. Det vore naturligt, om det presenterades i samband med nästa Prius. Hela världen väntar med spänning på den revolution det skulle innebära.

Volvo-Renaultaffären tur och retur

Ryktet om att Volvo/Renault skall köpa tillbaks Volvo PV känns med magkänsla på något sätt rätt den här gången. Siffran 70 miljarder är säkert tagen ur luften, en uppräkning av de 50 miljarder Ford betalade med hänsyn till inflation.

Jag fick chansen att göra min stämma hörd i GP och Dagens Industri och var den som först och mest envetet hävdade att Renaultaffären låg fel i tiden. Sedan kom de tunga namnen, som verkligen betydde något Frisinger och Malmros. Själv blev jag utsatt för ett beordrat personangrepp, som DI tvingade mig bemöta med en timmes varsel. Det var ett lågvattenmärke, som visade hur desperata de sista lojala högre cheferna kände sig, de/den som försvarade affären.

Tror de flesta tyckte upplösningen blev bra. Volvo fick en ny ledning med industriell kompetens. PG Gyllenhammar fick en ny karriär inom den internationella media och försäkringsvärlden. Alla bilindustrier hade problem med övergången till datoriserade processer under ett kritiskt decennium. Volvo gav monopolföretaget inom IT för stort svängrum och PV saknade en bra industriell ledning och kunde ha hanterat denna kritiska period bättre. Men ingen av de svaga länkarna i ledningen blev uthängd. Nästan alla blev snarare belönade på olika sätt

Försäljningen till Ford gav resten av Volvo muskler att växa sig internationellt starka inom flera branscher. Volvo PV:s tid under Ford rosas inte precis av de anställda, men facit säger att företaget gått bra.

Bilindustrin är slutligen helt datoriserad. Bilar utvecklas och tillverkas med hjälp av hundratals större processer och tusentals delprocesser. Jag har ingen uppfattning om hur stor andel av processerna som kan köpas av tredje part och hur många som måste utvecklas internt inom de kluster av bilkoncerner som bildas och förändras kontinuerligt. Det avgör om ett mindre företag kan klara sig genom att köpa sig, sina processer eller om nya bilindustrier kan växa sig starka på kort tid i speciellt låglöneländer.

Nya teknologier, nämner bara en av många, hybridbilar kräver radikalt nya processer: GM:s högste chef påpekade att bilindustrin står inför svåra strategiska val, utvecklingen spretar åt alla håll.

Vid Renaultaffären hade jag genom den pågående datoriseringen bättre insyn i arbetsprocesserna än kanske någon annan på Volvo PV. Nu när jag läser facklitteratur, söker information på webben, får lite muntlig information befinner jag mig i samma informationsdimma som huvuddelen av företagets ledning, bilanalytiker, experter, ekonomer, och journalister.

Jag har ingen aning om en ny affär ligger rätt i tiden. Besserwissers kommer att påpeka att Volvo PV behöver Renaults småbilar för att möta politiska krav på en lägre medelförbrukning per producerad bil. Andra kommer att påpeka en massa annat trivialt eller snusförnuftigt. Det avstår jag ifrån. Jag säger hellre att jag har ingen säker uppfattning, men spännande är det.

Despoter, ledare och chefer, del 2

Egotrippat blindstyre förekom i alla romanerna, som jag nämnde i del ett. Funderar man för mycket över begreppet hamnar man själv i informationsdimman. Obegripliga beslut har sänt miljoner människor i lidande och död historien igenom. I det perspektivet blir allt annat små och försumbara händelser

I den Volvomiljö, där jag har tillbringat hela min yrkesverksamma tid finns ett facit. Företaget har överlevt och fortsatt att växa. I backspegeln finns mängder av dokumenterat felaktiga beslut, företagsköp och allianser som gått snett, nerlagda fabriker och misslyckade projekt. Men kärnan har varit frisk, produktiv och lönsam och förvånansvärt opåverkad av den övre maktstrukturens rollspel och tidvis obegripliga utspel.

Det som berör mig mest är hur dimman uppstår, myten om att ledare har överblick, "koll på läget". En avundsvärd roll och bäst överblick har chefer över det som kännetecknar ”franchising” klonade processer, IKEA, McDonald, hotellkedjor, etc. Andra verksamheter är svårare.

För många år sedan fick jag tillfälle att tala inför i stort sett alla Volvo Personvagnars chefer ända ner på låg nivå. Jag använde mina resurser, tillgång till personalregister, CAD-system och stor ritmaskin. Jag satt en helg och gjorde en tre kvadratmeter stor plansch över Produktutveckling där alla anställdas namn och yrkeskoder fanns med. Totalt var det ca 1300 namn. Istället för organisationsschema placerade jag in grupperna i totalt ca fyrtio olika verksamheter, dvs olika former av administration, konstruktion, provning, verkstäder, servicefunktioner, etc.

Sedan presenterade jag det som ett skråväsen. Här säger jag lydriket PU, Produktutveckling. --Det ni ser inom de svarta ramarna är självständiga regioner med egen kultur, ett delvis eget språk, egen utbildning, speciell kompetens, speciella arbetssätt och egna värderingar. Regionerna är slutna celler med minimal insyn, vissa sekretesskyddade med kodlåsta dörrar. Informationsutbytet mellan cellerna är det yrkesmässigt nödvändiga. Om ni som chefer ändrar maktstrukturen i och över regionerna, så kommer folket ändå att behålla sina gamla identiteter, sina arbetssätt och sina kontaktvägar. Även om du som hög chef tror dig uppnå högre effektivitet eller bättre arbetsklimat är resultatet oftast, förvirring, tempoförlust, informationsdimma uppåt och arbetsmässigt ingen förändring alls. ”Ingen skillnad” är det vanligaste svaret, man och man emellan. (Mitt budskap var: Sluta med dessa evinnerliga omorganisationer och satsa på effektivare arbetsmetoder.)

-Som hög chef tillsätter du ofta dina chefer efter personkemi. Du begriper vad han/hon säger. Men det är inte säkert att han/hon i sin nya roll begriper det du vill begripa. Men ni mår båda bra och går med en gemytlig och social gemenskap in i dimman. Nästa nivå får en fejkad information, en dimridå.

Så fortsätter jag med mitt huvudbudskap. -Den fortlöpande datoriseringen kommer att förändra arbetssättet i alla regioner mer eller mindre. Eftersom det kommer att ta trettio år och vi är långt ifrån halvvägs (slutet på 70-talet) måste regionerna fungera under omställningen. Vi måste skapa datoriserade metoder med början från mynningen och arbeta oss upp mot källan. Jfr rensa ån från mynningen till källan. Tvärtom ger översvämningar och blockeringar. Tekniskt betyder det att behålla eller skapa tydliga, invanda, kontrollerade gränssnitt mellan olika regioner. Gränssnitt kan vara designmodeller, ritningar, provrapporter, etc.

Budskapet gick stick i stäv med monopolbolagets strategiska marknadsföring av sina datorer och tjänster, en marknadsföring som var exklusivt inriktad mot Volvos högre chefer. Både i klädsel, kroppsspråk och chefsanpassat uppträdande och med inskolade bulvaner sålde man sina visioner. Rådet var att samla in och förädla data från källan och hålla dem tillgängliga för olika integrerade dataflöden genom hela företaget. Från den allra första datorn på Volvo sålde man samma vision om det stora totalintegrerade systemet. (Ex VIS Volvo Information Systems i slutet av sextiotalet)

Det var två totalt motstridiga strategier, datorisera med kontrollerade och standardiserade gränssnitt (ex idag Internet och webben) eller lita på monopolföretagets förmåga att erbjuda lösningar på alla problem som uppstår när man måste hantera dataflöden från källan och nedströms i hundratals, kanske tusen olika processer.

Jag tänker på sketchen om Kalle. Huset brinner. Elden i bottenvåningen jagar Kalle allt högre upp. För varje våning ropar man. Hoppa Kalle vi har segel. Till slut hoppade Kalle, men vi hade inget segel.

Det låter banalt, men hade det inte varit för röken hade Kalle haft ett val, ett svårt val. Nu visade han tillit till sina rådgivare och hoppade blint i dimman, Informationsdimman.

Blir det en del tre blir det exempel på händelser. Då måste jag vara väldigt korrekt och tydlig.

Despoter, ledare och chefer, del 1

Nu ger jag mig in på minerat område. Hunters och ledarskapskonsulter försörjer sig på triviala ordströmmar där jag begränsar mig till….att vara kommunikativ. Jag hör vad du säjer, men jag förstår inte vad du menar.

Bokias bokklubb, köp en bok och läs många, snål, sniken eller närig, jag läser många. Flera har på senare tid handlat om krigsherrar och despoter. Likaså på bokrea dras jag till tjocka böcker med historisk substans och ser dem som mer köpvärda.

Nu har jag nyligen läst böcker om Alexander den store, om Hannibal, om romerska kejsare, om Napoleon, Potemkin, Stalin och nu Saddam Hussein.

Den nya säljande trenden verkar vara att skapa romanhjältar, där författaren ger läsaren detaljrika vardagsscener och beskriver hur huvudpersonen, tänker, talar, umgås, färdas, äter, sover och älskar. Även om man förnuftsmässigt inser, att det där har författaren ingen aning om, tar man det till sig. Beskrivningarna är allmängiltiga och passar med lite fantasi in på ledare och chefer jag upplevt på Volvo under årens lopp. I båda fallen har man facit. Det här hände. När det gäller romanernas despoter blir det våldsamma kast mellan mysgubbe och massmördare. På Volvo är kasten i mikroskala, men det kan vara nog så dramatiskt för de eller den som drabbas.

Det är makro och mikroskala hela tiden. "Vår store älskade ledare/ kontra en fruktad och hatad tyrann"… i media "populär, beundrad, upphöjd ledare/ kontra fruktad, men inte tyrann, bara egotrippat blindstyre som värst. I makro välter man statyer, i mikro omvärderar man. Oavsett om det är media som ledaren kan styra eller bara påverka skapas en mediaskugga under ledaren, som är svår att tränga igenom. När en kemiingenjör på Volvo (hade sagt upp sig) öppet kritiserade PG Gyllenhammar i en debattartikel i GP var det som en bomb slog ner. Hur var detta möjligt, dessutom i GP. Kritisera ledare är i vissa länder förenat med livsfara. I svenskt näringsliv är det så sällsynt, att en anställd kritiserar sin ledare i media, att man kan säga att det inte existerar.

Egotrippat blindstyre är ett bra självförklarande begrepp. Det verkar som om alla ledare som bygger maktstrukturer förr eller senare hamnar i en informationsdimma, där mycket av de visioner och den energi som varit riktad utåt vänds mot det egna jagets bästa.

I del 2 skall jag beröra erfarenheter av hur informations dimman uppstår.

(Det dröjer för jag skall åka bort någon vecka.)

Flygplan med elmotor

Elcyklar, elbilar, och små elsnurror till båtar finns ju, men eldrivna flygplan är det möjligt?

Faktiskt! Det finns en variant. Det lättaste motordrivna flygplan som finns är en paraglider med motor på ryggen. Fallskärmen väger runt sju kilo och motor och propeller trettio till fyrtio kilo.

Min fru och jag stannade till vid ett gärde norr om Kungälv, en underbar, vindstilla dag med glasklar luft. Vi hörde oljudet och såg på håll En ”Karlsson på taket ”som försökte strarta.

Han gasade på, motorn rusade och propellervinden lyfte skärmen upp över honom. Han stretade och sprang, men det ville sig inte. Skärmen dalade. Det såg häftigt ut, så vi stannade och sprang ut på fältet. Vid tredje försöket gick det. Skärmen fortsatte framåt över honom och lyfte honom och plötsligt svävade han över våra huvuden, medan vi och hans kompis applåderade. När han hade landat efter en flygtur runt fälten, frågade vi hur mycket vind man behöver för att kunna starta lättare. Det vet jag inte, sa han, för det är första gången jag flyger med motor. Kompisen däremot som ägde ekipaget, startade lätt och hade en liten uppvisning, lågsniffade och gjorde häftiga svängar.

Problemet var det ettriga ljudet. Kalle Knäppskalle som aldrig ser svårigheter bara möjligheter kände direkt att lösningen måste vara en tyst elmotor


http://marksparaglidingpages.com/index.php?action=news&newsid=188
Läs själva

Min starka sida vänd mot havet

Två hål i väggen-två hål i berget

Vattenfall symboliserade, ”el till alla”, med ”två hål i väggen”.

Den andra rättigheten är en infrastruktur i samhället för att kunna förflytta sig geografiskt.
Man ska kunna gå, cykla, åka rullstol, åka hiss, bil, buss, tåg, flyg, båt efter eget val.
Jag är tidvis ett hot mot klimatet både som elmissbrukare, vägmissbrukare och flygmissbrukare.

Vägverket har kortat av vår, väg mellan Kungälv och Hamburgsund varje år, som mest med Uddevallabron, över en mil kortare. Då kör vi oftare och fortare mellan våra två hus och håller varmt i båda. Det är lätt att ange vägen till Hamburgsund. Kör motorvägen tills du ser ”två hål i berget”. Sväng av innan.

Vår gemensamma rätt till vägnätet är begränsad till fordon som är 2.5 meter breda och 4,5 meter höga. Med två filer och spelrum blir minimikravet två fyrtio kvadratmeter stora hål i berg, grus, lera eller vatten. Lika gigantiska blir de broar som byggs, och lika stora blir tunnlarna för tåg.

De råder en tunnelfeber i Sverige och ett tunnelseende i beslutsprocesserna. Tunnelseende därför att belutsfattarna bara ser ett alternativ, en tunnel som skall finansieras. Varje projekt kostar ett antal miljarder. Det är mångåriga långa njutningsfyllda beslutsprocesser, där kapitalstarka intressenter är inblandade. Åren går, men till slut kommer finalen, den stora invigningsfesten och dags för nästa tunnelprojekt. I Göteborg behövde man desperat en tunnel till under älven och byggde därför en tunnel längs älven. Därmed säkrade man behovet av en tunnel till och kunde i lugn och ro lobba för en tredje, järnvägstunneln under staden.

Kalle Knäppskalle såg att Boliden fraktade malm på transportband. De flesta personbilar går in genom en garageport på sex kvadratmeter. Kunde inte dessa bilar få köra upp på ett transortband som gick med trettio km i timmen i en minitunnel under älven. Den skulle klara 3000 bilar i timmen. Ingen risk att bilar stannar, inga avgaser, ingen stress. Bara köra upp på bandet och av åker man av bara farten.

Det går aldrig att klara en biltät infrastruktur i större städer. Det gäller oavsett hur många tunnlar man bygger. Det måste till konstruktiva lösningar, som bra bredband, bra köpsajter, bra TV-program, mera distansjobb, allt som håller folk hemma. Den ultimata lösningen är tillräckligt stora och höga hus som innehåller allt folk behöver. Då finns det bara klimatvänlig kollektivtrafik att välja på, dvs snabba hissar.

Kajsa Knäppskalle undrade varför man inte kan ha horisontella hissar. Tror hon menade det man förr kallade spårtaxi. Hon vill åka i sidled, som på en parksoffa med ett panorama fönster framför sig, helst genom vackra miljöer, Botaniska trädgården, Slottskogen, längs hamnen upp över Älvsborgsbron, förbi Eriksberg, Lindholmen, stryka förbi Backaplan över Göta Älvbron, förbi Centralen, genom Trädgårdsföreningen över Heden till Scandinavium till Liseberg, upp över Chalmers vidare till Sahlgrenska och så Botaniska igen Överallt skall det vara vackra vyer och blommande trädgårdar. Kajsa Knäppskalle tror inte på tunnlar, men visst kan hon åka i ett tunnelrör under älven om det behövs.

När andra säger ”jag tar bilen” eller jag tar bussen, spårvagnen, så säger Kajsa ”jag har tid att njuta av livet. Jag tar soffan”.