Kalle Knäppskalle stod med handen vid höften och handflatan neråt och rörde lätt på pekfingret.
”Vad gör du” frågade jag . ”Jag pumpar pengar”, sa Kalle. ”Du vet jag träffade en gammal skolkamrat som heter Albert. Vi kallade honom för Einstein. Han var lite udda, men skärpt. När jag frågade vad han sysslade med höll han ut handen så här, viftade och frågade, vad det här är. Inget nytt sa jag. Ungefär en meter. Vet du vad det här är då, fortsatte han och höll handen still, rörde bara lite med pekfingret. Det här är hundra procent plus minus en halv procent. Du förstår jag handlar med valutor med mina fingrar på ett tangentbord och med fingertoppskänsla förstås. Köper, säljer, köper, säljer… Samtidigt rörde han på fingertoppen upp och ner. Köper för hundra miljoner säljer för hundraen, pumpar pengar, förstår du. Väldigt lite skvätter över på mig, men det lever vi gott på. Häftigt sa jag, men var får du hundra miljoner ifrån.
Jo det är en annan historia, sa han. Jag har en gammal kollega på jobbet som blivit finanschef. Han hade fingertoppskänsla och precision i allt fysiskt, golf, tennis, segling, dansade som en gud, men kunde inte hålla rytmen, när han skulle pumpa pengar. Han satt bredvid mig på jobbet och hade jag inte hållit hans huvud över vattnet ett antal år, hade han sjunkit som en sten.
Resten förstår du nog, sa Kalle till mig. Kompisen gifte sig med tjej, som hade en farsa, vars företagsimperium behövde en finanschef och svärsonen var ju insatt i branschen. Albert fick pumpa pengar åt kompisen som i sin tur växte till ett finanslejon. Kalle frågade Albert, varför inte han kunde bli finanschef, varför han nöjde sig med skvättpengarna.
Jag har försökt, sa Albert. Jag är ju inte dum. Jag visste vad som fattades. Jag passade inte in. Det blev en märklig historia. Jag gick till en ”von-kvinna”, det var inte von Rosen. Jag nämner inga namn. Hon var specialiserad på styling och profilering. Det var inget märkvärdigt. Hon hade sitt exklusiva nätverk. Det gällde först ny frisyr, nya kläder, skor och goda råd. Våra bilar, vårt hus i Vallentuna och även min fru fick godkänt. Någon styling av henne blev det inte. Det var två starka kvinnor som stod mot varandra. Ett spänningsfält, som var kusligt att uppleva. Min fru sköter allt praktiskt hemma, har järnkoll på allt och har hur mycket energi som helst.
Efter allt det elementära, gick von-kvinnan in i väggen med projektet "mig", Albert. Det var kört på alla fronter. Golf, tennis, segling, skidåkning gick inte. Ut och festa för en nykterist och vegetarian var ju inte att tänka på, sa Albert.
Men ”von-kvinnan” kom med en lösning, sa Kalle till mig. En av hennes vänner, en koncernchef ville sälja sin eleganta flyingbridgebåt. Den var full med prylar och den körde man enkelt med fingertoppskänsla, sa hon. Perfekt för Albert. Priset var en halv miljon för högt upptäckte Albert senare, men i det priset ingick att Albert skulle bli inbjuden till finansvärldens mest berömda och insiderskyddade fest ut i Stockholms skärgård. Båten hade ett nylagt teakdäck. Just ”teak” visste inte Albert, men det var något finare utrotningshotat väldigt exklusivt trädslag. Teakdäcket skulle vara inträdesbiljetten. Alla skulle beundra det.
Albert köpte båten och hans fru blev halvt vansinnig på honom. Men ”fan var i båten” och hon gick igång. Hon drillade mig och ungarna på all ledig tid den månad vi hade på oss, sa Albert. Genom att samtidigt köra fram på ena motorn, back på den andra och en och annan knuff med bogpropellern kunde man göra eleganta tilläggningar. Hela tiden skyddade hon teakdäcket med utlagda små mattor. Linor, fendrar, allt fanns på plats.
Dagen D var vi riggade från topp till tå, sa Albert, helt enligt von-kvinnans direktiv. Båten var ett professionellt val rätt i alla detaljer. Det garanterades av förre ägaren som var en ikon på motorbåtar. Allt såg lovande ut. Problemet var bara att vi glömt fylla på diesel. På det enda stället på vägen var det en kö av båtar. Eva, min fru upptäckte snabbt två saker. Vi behövde fler fendrar och grabben på macken skvätte med dieseln. Dieselfläckar på teakdäcket, hemska tanke. Jag fick sticka iväg och köpa fendrar och när jag kom tillbaks, såg jag Evas bak i vädret. Hon hade klippt hål tvärs genom en dagstidning, låg på knä och höll den över hålet medan grabben tankade. Bakom oss hade vi en svart, jättelik cigarrformad blänkande ny monsterbåt.
Den körde om oss med dubbla farten och mullrande motorer på vägen ut och låg bland andra stora motorbåtar vid bryggan, när vi kom fram. De stora segelbåtarna låg för ankar på svaj utanför. Vi fick lägga till utanför två rader båtar, bland andra monsterbåten. Vi klarade det elegant, men till ingen nytta. Det var tomt på bryggan.
Det kändes inget vidare, sa Albert att gå uppför den breda trappan och över den enorma terrassen in mot de öppna altandörrarna. Vi blev stående i öppningen och alla tittade på oss. Värdinnan var på gång och tio sekunder senare hade krisen varit över. Men han med monsterbåten, som Albert såg var en kändis, ”Börskometen”, viftade med en tidning. ”Ni har läst den hoppas jag, sa han och vecklade ut den. Det var ett hål i tidningen som blev två då. Han tittade ut först genom det ena och sedan genom det andra. Eva påstår än idag att man storskrattade, men jag hörde inte det, sa Albert och Börskometen hann också säga något överslätande. Men det var för sent.
Eva var redan på språng ut över terrassen nerför trappan ut på bryggan. Där hejdade hon sig och började göra loss tamparna till de tre båtar som låg innerst. Jag försökte hejda henne, men då var hon redan ombord på vår båt, startade motorerna och började backa ut med fem andra båtar hängande vid vår. Jag fick inte loss våra tampar förrän hela flottan dunsade emot en segelbåt och Eva drog av på gasen. Sedan bar det av med fullgas. När jag fått stopp på henne och iskylan mellan oss lagt sig, frågade jag försiktigt, om hon glömt tidningen eller verkligen lagt den i soptunnan. Helt fel fråga! Ny iskyla! Så sa hon: "Skärp dig Albert, skitstöveln stod och flinade åt mig, när vi tankade. Han såg att jag la tidningen i soptunnan. Han hade haft sin show, innan vi kom. Såg du inte hur dom glodde. Fattar du inte att från din första kontakt med den fjompan, har dom haft koll på oss.
Till slut skrattade Eva lite hysteriskt och sa att vi klarar oss. Vi behöver inte dom där pajsarna som rotar efter sopor, för att dra löje över andra..
Så svar på din fråga Kalle, sa Albert. Jag blev ingen finanschef. Jag pumpar pengar på jobbet, ser ut som jag vill och gör vad jag vill på min fritid.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar